Henrik Sjövall: Namaste Nepal

Den enorma förödelsen efter jordbävningen i Nepal stod i centrum för samtalet för fyra vänner på en restaurang i Göteborg. Henrik Sjövall låter oss ta del av konversationen.

Nepal har varit aktuellt i media nu, tyvärr av ett tråkigt skäl. Som minnesgoda läsare av Akademiliv kanske minns blev jag förtjust i landet i samband med en arbetsresa för ett knappt år sedan (www.akademiliv.se/2014/10/21418/), och jag har därefter försökt hålla mig uppdaterad. Förra veckans mediebrus gjorde det väldigt svårt att sålla och igår kväll träffade jag några nepalfrälsta kollegor för att prata strategi.

De flesta som åker kommer tillbaka som mer vidsynta människor

Jag är ansvarig för projektarbetet under 10:e terminen för läkarstudenterna, och här finns en unik möjlighet att tillbringa en längre tid i ett annat land med andra förutsättningar och ett helt annat sjukvårdssystem. Idag åker knappt en tredjedel av studenterna ut till låg- och medelinkomstländer, vilket enligt min uppfattning är för lågt. Vi ställer rätt höga krav på de studenter som åker, de skall bland annat vara hyggligt insatta i de speciella förhållanden som råder i den här typen av samhällen och mycket av detta är faktiskt kontraintuitivt. Men vår bestämda uppfattning är att de flesta som åker kommer tillbaka som mer vidsynta människor. För min del var det i alla fall så när jag besökt Amp Pipal, det lilla bergssjukhuset i Nepal.

Vårt möte tilldrog sig på restaurang Namaste Nepal. Namaste är den hälsningsfras man använder i Nepal, och samtidigt som man säger ”namaste” sätter man ihop händerna och bugar sig avmätt.

Att det blev just den där restaurangen beror på att jag hamnade där av en slump för ett tag sedan, och började prata med ägaren. Han berättade att han var uppvuxen i en liten bergsby i västra Nepal och att han före 15 års ålder inte hade hört talas om pengar. Hans bror hade på krokiga vägar utbildat sig till advokat och tagit sig till London, och hade gjort det möjligt för delar av familjen att komma efter. Varför det sedan blev Sverige minns jag inte. Killen verkade sympatisk (bild) så jag bestämde helt enkelt att de skulle få en chans att visa att de kunde laga ”Dhal Bhat”, Nepals nationalrätt.

 

Vilka var ”vi”? Fyra inte helt purunga herrar, undertecknad, Göran Kurlberg, Leif Dotevall och Mats Sandberg, var och en med speciella relationer till Nepal. Göran är kirurg och har tillbringat decennier i Nepal som volontär, bland annat arbetet som kirurg uppe på Amp Pipal. Han talar dessutom Nepali och är ”mr Goran” med alla man träffar. Leif är infektionsläkare och smittskyddsläkare och har ett mycket stort engagemang för låg- och medelinkomstländer. Mats Sandberg, Sahlgrenska akademins miljöguru, undervisar i neurofysiologi vid Patan Academy i Kathmandu och har också valt att engagera sig i landet som en del av sitt allmänna miljöintresse. Och så jag själv, nog mer energisk än kunnig vad gäller global-hälsa-frågor, men med ett snabbt växande kontaktnät både på universitets- och sjukvårdssidan.

Vi kom direkt in på den aktuella media-cirkusen. ”Vet ni förresten varför det heter spanska sjukan”, frågade Lars. ”Det var ju en epidemi som drabbade även Tyskland, Frankrike och Storbritannien, men de valde att lägga ”lock på”, vilket inte Spanien gjorde. De hade det väl egentligen inte värre än andra.”

Vi fortsatte att prata epidemier. ”Bara en tidsfråga när detta sätter igång i Nepal, de första rapporterna om akut hepatit har redan börjat komma in, Hepatit A har de flesta haft och hepatit B brukar inte bete sig så där, så vem vet, det är kanske ett hepatit E-utbrott på gång säger Lars och ser bekymrad ut. Han kan det där med epidemier i samband med naturkatastrofer, han  brukar ibland till och med hålla föredrag om epidemiernas kulturhistoria och när vi pratade om det där drog jag mig till minnes en bok av Diamond, ”Vete, vapen, virus” som handlade om just detta. Sedan gled vi in på TBC. Leif berättade om den multiresistenta TBC:n som är ett högst reellt problem även i Sverige, och hur TBC fortfarande är förenat med stigmatisering även i länder där detta är mycket vanligt. Läkemedlen är gratis, men fattiga människor förstår ofta inte varför de skall fortsätta med medicinen när de mår bra, och slutar…

Och då kunde jag inte låta bli att ta upp lepraspåret. I påskas besökte jag och min fru ett leprasjukhus i Pokhara, Greenpasture som drivs av United Missions to Nepal.

Officiellt finns ingen lepra, men den ansvariga sköterskan får i verkligheten in 5-6 fall nya fall per månad, och de servar bara ett av sex lepradistrikt. Diagnosen är svår, det börjar oftast med svårtolkade pigmentförändringar och diffusa lokala neurologiska symptom. Tydligen handlar det om någon typ av lokal autoimmun process. Det finns fungerande behandling som är gratis, men de skador som hinner uppstå innan behandling är irreversibla. Fokus vid Greenpasture ligger därför på rehabilitering och den är definitivt inte gratis. De hade trots detta en imponerande hjälpmedelsverkstad, en träningsfarm och till och med en hinderbana för rullstolar.

Finansieringen var dock skakig, enligt sköterskan var det mycket svårt få finansiell stöd för den där typen av verksamhet. Var där på långfredagen, och det kändes som att komma tillbaka till bibelns värld!

Anta att Göta Älvbron rasade och att våra myndigheter blev tagna på sängen

Nu gled samtalet över till den nepalesiska regeringens hantering av krisen. Göran: ”Anta att Göta Älvbron rasade och att våra myndigheter blev tagna på sängen. Media tar upp det och plötsligt ansöker att antal amerikanska transportplan om landningstillstånd på Landvetter. Ut kör bilar fulla med hjälparbetare som anser att vi skall ta hand om deras bagage. Hur tror ni vi skulle reagera på det”?

Enligt Göran övar sjukhusen i Nepal ”katastrofhantering” rätt ofta, och bland annat jordbävningsscenariot är det man övar mest på. Det var 80 år sedan sist, så man har varit beredd på ungefär det här som hände. Myndigheterna blev trots allt tagna på sängen, och när sedan hjälparbetarna med en massa utrustning började flöda in visste man inte hur man skulle hantera situationen. Man utfärdade ett dekret, som gudskelov inte verkar tillämpas, att alla nyöppnade ”småkonton” för jordbävningsoffren skulle samordnas under ”Prime minister’s relief fund”, vilket förstås inger misstanke om att pengarna kan hamna på fel ställe. Första upplagan av det där beslutet antydde att det även skulle omfatta gamla samarbetspartners, som till exempel missionen, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser etc, men så har det inte tillämpats. Det kan ha varit så att hot om mediadrev bidrog till det beslutet, jag skickade bland annat Sveriges Radio på dom. Nu verkar i alla fall gåvomedel via etablerade kanaler nå fram.

Leif: ”Men det där att dom nu skickar hem frivilligkrafter, det måste väl ändå vara fel signal?” Göran: ”Både ja och nej. De där entusiasterna vill inte inordna sig utan kör ett eget race. De drar dessutom en hel del resurser eftersom de är vana vid en helt annan standard än nepaleserna själva. Så helt orimligt är det ju inte, eller hur?”

Studenterna, vågar vi fortfarande skicka dit dom?

Nästa fråga som kom upp var hur vi nu skall göra med studenterna, vågar vi fortfarande skicka dit dom? Jag gjorde ett inspel: ”Är det inte så att efter en större jordbävning, inklusive efterskalv, är risken mycket låg för nya skalv? Så ur risksynpunkt borde det var extra  lämpligt just nu, eller hur?” Nåja, delar av landet ligger i ruiner och de lokala handledarna torde ha annat att pyssla med än att ta hand om svenska projektarbetare. Och samtidigt finns det förstås en massa jätteintressanta frågor att belysa. Vi enades om att gå vidare med de projekt som redan är inplanerade, under förutsättning att de lokala handledarna säger okej.

Sedan väckte jag en allmän diskussion om hur vi skall möjliggöra för fler studenter att se den där delen av världen. Jag berättade att vi just haft en delegation från Rwanda på besök, och de är också intresserade av ett långt samarbete. Under folkmordet var Rwanda statt i sönderfall, men läget verkar nu relativt stabilt och våra studenter blir väl omhändertagna. Jag drog min vision om att på sikt ha ett drygt halvdussin samarbetspartners i låg- och medelinkomstländer, gärna med litet olika förutsättningar, med och utan en fungerande offentligt vård, med och utan försäkringssystem etc. Leif verkade gilla idén men tvekade vad gäller  genomförbarheten. Vi får leta vidare, Nepal och Rwanda känns  i alla fall som en bra start.

Allt talar för att Sahlgrenska akademin nu får en masterkurs i Global Hälsa

Passade på att berätta att allt talar för att Sahlgrenska akademin nu får en masterkurs i Global Hälsa, vilket skapar förutsättningar även för rekrytering till forskarutbildning. Den där kursen blir också en möjlighet för våra projektarbetare att få en fördjupad insyn i spelreglerna i fattiga länder. Beskedet mottogs med stor entusiasm.

Sista ämne för kvällen blev val av projekt. Jag uttryckte intresse för att skicka studenter till det där leprasjukhuset i Pokhara, och Leif lovade hjälpa till med handledning. Mats väckte frågan om asfyxiskador i samband med förlossning, tydligen ett jätteproblem i Nepal. Han är biokemist och forskar på det där. Jag är själv gammal fysiolog  och när jag var där senast såg jag en kvinna som ensam bar en packe armeringsjärn uppför branta trappor utan att verka nämnvärt besvärad. Hur kan detta vara möjligt? Hur fungerar deras lungor och cirkulationsapparat? Här finns många spännande fysiologiska frågor att belysa.

Hur kan detta vara möjligt? Hur fungerar deras lungor och cirkulationsapparat?

Och så har vi till sist den unika läkarutbildningen på PAHS, Patan Academy of Health Sciences. De kvoterar in studenter från bergsbyarna och låter dom genomgå ett relativt stort testbatteri där de både testar personliga egenskaper och kognitiv funktion. De flesta andra läkarutbildningar i Nepal går strikt på betyg som i viss mån kan växlas upp av en fet plånbok. PAHS använder också problem-baserat lärande medan de andra är mer traditionella. Visst vore det intressant att jämföra deras studenters kunskaper och färdigheter med våra? Mitt intryck är att de är minst lika pålästa och snarast bättre på fysikalisk diagnostik, men det vore intressant att se om jag har rätt.

Innan vi skildes åt hann vi också med att prata litet etik.  Jag skall ta över etikundervisningen på internmedicinkursen till hösten, där vi bland annat diskuterar vård i livets slutskede. Läkaren på Amp Pipal berättade om en bonde vars son drabbats av njursvikt och enda lösningen var livslång dialys. Men då skulle familjen bli tvungen sälja gården, och vad skulle de då leva av? Och om han lät sonen dö, vem skulle då genomföra hans begravningsritualer? Hans hustru var nämligen för gammal för att ge honom en ny son… Visst vore det intressant att ha en Skype-baserad gemensam etikföreläsning , med våra och PAHS studenter?

Vi delade den blygsamma notan och sa farväl till våra värdar. Och gjorde den gemensamma reflektionen att med det här teamet skall vi nog få till det. Namaste, Nepal, och på återseende!

Henrik Sjövall

PS:

Om ni vill bidra till sjukvården vid Patan Hospital är deras kontonummer:
Bank name: Nabil Bank Limited
Account name: Patan Academy of Health Sciences
Bank account number: 0203217500593
SWIFTCODE: NARBNPKA
Bank Branch: Kupondol, Lalitpur.
Message: Patan Hospital earthquake disaster relief