Tomas Albrektsson minns Per-Ingvar Brånemark

Per-Ingvar Brånemark avled strax före jul, vid en ålder av 85 år. Under sin forskarbana överkom han ett starkt motstånd mot orala implantat, och revolutionerade möjligheterna att behandla tandlöshet. Tomas Albrektsson, som känt Per-Ingvar Brånemark under närmare 50 år, ger här en personlig bild av sin gamle handledare.

Per-Ingvar Brånemark  var mycket begåvad men också snabbare och kvickare än de flesta. En artikel om hans microcirkulatoriska forsking publicerades på många språk mot slutet av 1960-talet i en tidskrift som inte direkt är känd för sin vetenskapliga stringens – ”Det Bästa”. När Per Ingvar Brånemark kort efter publikationen av denna skrift höll sin första föreläsning om orala implantat i Landskrona 1969 reste sig efteråt en person, som jag senare förstod var dåtidens ledande odontologiske professor, och sa att han ”bara inte litade på folk som publicerade sig i Det Bästa”. Samme odontolog hade tidigare gett ut en tandpetare ”rekommenderad av Dr så-och-så” och Brånemark reste sig lika kvickt och sa ”jag litar inte på folk som publicerar sig på baksidan av tandpetaraskar”.  Jag var ung och trodde man skojade med varandra, men detta var inledningen till en åtta år lång akademisk strid – tandläkare trodde inte på orala implantat. Några år senare fick Brånemark höra att implantaten inte var att lita på eftersom Brånemark själv inte var tandläkare. ”Jag nöjer mig med att utbilda dom” blev det blixtsnabba svaret – tandläkarutbildningen i anatomi ingick i Brånemarks tjänsteskyldigheter.

Avhandling om blodflöde i ben

P-I Brånemark utbildades till läkare i Lund, där han också disputerade år 1959 på en avhandling om microcirkulationen i kaninfibula. Han hade låtit slipa ner benet till genomskinlighet och kunde på så sätt med vitalmikroskopisk teknik analysera blodflödesförhållanden i såväl ben- som märgvävnad. Avhandlingen blev flitigt citerad såväl nationellt som internationellt och ledde till att PerIngvar Brånemark fick arbete på anatomen i Göteborg redan året efter disputationen. Han utnämndes år 1963 till prosektor (senare konverterat till professur) i anatomi, en tjänst som ledde till att han fick egna laboratorier och kunde börja bygga upp en egen forskningsgrupp.

Unika fotografier i samarbete med Lennart Nilsson

I Göteborg fortsatte Brånemark med sina studier av mikrocirkulation i djurmodell och med tiden i människa. I det senare fallet preparerades särskilda mjukvävnadskorvar med plastikkirurgisk teknik på överarmens insida, i vilka korvar man senare satte in en kammare av titan som medgav vitalmikroskopiskt studium av microcirkulationen på manliga frivilliga försökspersoner.  Med denna teknik kunde Brånemark mot slutet av 1960-talet få fram de mest högupplösande bilder på human cirkulation som någonsin presenterats. Många har sett cirkulationsbilder från Brånemarks laboratorium utan att veta om det, när man tittat på Lennart Nilssons olika filmer som till del var framställda vid anatomiska institutionen i Göteborg.

Titankammare fastnade i benet

Vid mikrocirkulatoriska studier av kaninben hade Brånemark låtit tillverka en ihålig titankammare, där ben och blodkärl kunde växa in genom en spalt och studeras med ljusmikroskopisk teknik. Vid ett sådant djurförsök år 1962 upptäckte Brånemark att titankammaren hade fastnat i benet, något han med tiden skulle komma att kalla osseointegration. Hans styrka som forskare var att han omedelbart förstod att upptäckten skulle gå att använda kliniskt och bestämde sig för att börja arbeta med tandimplantat, något som dittills hade ansetts kliniskt omöjligt. Brånemark insåg att tandlöshet är ett betydande handikapp, särskilt för den patientgrupp som av olika anledningar har svårighet med att ha lösprotes, och han opererade den första patienten år 1965, bara tre år efter den ursprungliga upptäckten.  Den akademiska odontologin var som tidigare meddelats allt annat än välkomnande till den nya behandlingsformen.

Från motstånd till segertåg

Det fanns stor misstro mot orala implantat och den tidvis intensiva akademiska strid följde som bilades först 1977, när tre professorer från Umeå universitet slutgiltigt förklarade Brånemarks teknik vara rekommenderad behandlingsform. Med tiden bröts också det internationella motståndet och Brånemark kunde nu uppleva hur hans orala implantat, ursprungligen tillverkade av en verkmästare i källaren på Göteborgs anatomiska institution, gjorde ett enormt segertåg över världen. Man räknar idag med att mellan 15 och 20 millioner osseointegrerade orala implantat sätts in årligen över hela världen och olika osseointegrationsakademier har årliga möten med uppemot 5000 delegater vardera. Vid Göteborgs universitet finns en permanentutställning om osseointegrationstekniken och år 2010 ett osseointegrationsmuseum till Brånemarks ära vid University School of Stomatology i Xi-an i Kina. I Bauru, Brasilien finns Brånemark institute för osseointegration.

En upptäckt som hjälper många

Brånemark började redan på 1970-talet samarbeta med öronläkare och tekniker vid Chalmers för att testa ytterligare möjligheter för osseointegrerade implantat.  Den hörapparat man konstruerade för behandling av vissa typer av hörselnedsättning är baserad på ett osseointegrerat implantat som sätts in bakom patientens öra. Idag har hundratusentals patienter världen över opererats med denna teknik, från början utvecklad i Göteborg under Brånemarks ledning. En patient jag tror alla vi som var med i teamet minns från den här tiden var en neurosedynskadad tonåring. Neurosedyn ledde ju inte bara till extremitetsskador utan ofta hade patienterna också hörselskador. Efter operationen av den här flickan lärde hon sig tala felfritt tack vare den nya hörappraten.  Samma team arbetade också med ansiktsdefekter beroende på kongenitala eller förvärvade ansiktskador. Flera implantat inopererades i ansiktsskelettet och fungerade som fästelement för silikonepiteser, vilket ledde till överlägsen estetik i jämförelse med alternativet att hänga epiteserna på glasögon som var den gamla tekniken. Den första patienten opererades 1977 och även denna operationsform är idag spridd internationellt.

Drevs av att hjälpa ”omöjliga patienter”

Nästa spinoff blev titanimplantat förankrade i lårbenet. Patienter med hög amputationsnivå kan inte ha så kallade socketproteser som anbringas utanpå mjukdelarna, utan kan vara beroende av ett liv i rullstol. Genom att operera in titanskruvar i femurstumparna kunde man ansluta en protes och patienter kunde lära sig gå igen. Återigen minns jag det som skulle bli den första patienten på den här indikationen. Det rörde sig åter om en tonårig flicka som hade blivit överkörd av en spårvagn i Göteborg och bägge hennes ben hade blivit kapade med så kallad hög amputationsnivå. Hon var dömd till ett liv i rullstol. Kirurgin var mycket lyckad och patienten lärde sig gå igen. Brånemark drevs alltid av vad som bedömdes som ”omöjliga” patienter och många av hans kliniska innovationer ända från de första tandimplantaten var just motiverade av vad som bedömdes som hopplösa fall.

Prisad och hyllad världen över

Den innovativa kapacitet som Brånemark innehade, understödd av ett med tiden stort forskningslaboratorium vid den anatomiska institutionen, fick stor betydelse för svensk industri, där Göteborgsbaserade företag som Nobel Biocare och Astra Tech raskt fick världsledande positioner.  Brånemark förstod vikten av universitets tredje uppgift, att vara en del av samhället, långt innan det synsättet var känt eller ens accepterat av många akademiska kollegor.  Men tiden hann ikapp och Brånemark blev hedersdoktor vid inte mindre än 29 universitet, blev hedersledamot av mer än 50 internationella vetenskapliga samfund och fick ett mycket stort antal vetenskapliga priser som till exempel Söderbergska priset och Werups pris i Sverige och ett mycket stort antal internationella utmärkelser.

/Tomas Albrektsson