Frågan om den höga medelåldern bland forskande läkare aktualiseras igen av förändringarna i ALF-avtalet. I sin krönika frågar sig Olle Larkö hur vi kan få fler yngre läkare att satsa på forskningen.
Återväxten är en stor utmaning inom klinisk forskning. Inom bara några år kan vi räkna med ett verkligt problem, när många forskande kliniker pensioneras, samtidigt som vi inte har tillräckligt många goda kandidater att fylla på med underifrån. Då kommer också en inte obetydlig del av ALF-medlen att fördelas efter hur vi presterar inom klinisk forskning. Om vi inte kan får fler unga kliniker att välja forskarbanan kan det i förlängningen alltså innebära att våra ALF-medel minskar. Kopplingen blev tydlig på det akademigemensamma möte vi hade nyligen, där diskussionen till stor del kom att handla om just detta.
Av docenterna på SU närmar sig de flesta pensioneringen, bara en liten andel är under 55 år.
Redan idag har vi ofta väldigt få sökande till tjänster inom klinisk forskning. Ibland bara en eller två. De läkare som disputerar gör det sent i karriären, över tio år senare jämfört med många andra yrkeskategorier. Av docenterna på SU närmar sig de flesta pensioneringen, bara en liten andel är under 55 år. Detta framkom i en rapport av bland andra Christina Jern på Medi-sam för fem år sedan, och vi har ingen anledning att tro att siffrorna blivit bättre sedan dess. Om vi ser till våra egna anställda kommer över 60 procent av alla med någon form av kombinationstjänst att pensioneras inom tio år, och då räknar jag ändå med att de är kvar till 67.
Detta är förstås inte bara vårt bekymmer. Sahlgrenska Universitetssjukhuset är överens med oss om problembeskrivningen, och vi behöver en strategi för att hitta lösningar tillsammans. Vi rullar inte tummarna, utan har bland annat satsat på medicinsk basvetenskap där unga läkare utbildas till forskare och lärare inom ett basmedicinskt ämne, en förkortad utbildning till läkare för disputerade naturvetare, och inom ALF-systemet satsar Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Sahlgrenska akademin gemensamt särskilt på yngre forskare.
Jag tror att läkare skulle behöva mer information om vad en forskarkarriär innebär. Redan på läkarprogrammet borde forskning framstå som ett intressant alternativ, genom inspirerande förebilder och tydlig karriärväg genom forskarutbildning, docenturer och kombinationstjänster. Ett av hålen i karriärtrappan täpps nu igen när Medi-sam utlyser två högre forskartjänster för nyblivna docenter. Fler likande utlysningar planeras i framtiden.
Efter flera års forskarutbildning tjänar en disputerad läkare bara några tusenlappar mer, medan de som jobbar privat istället mycket väl tjäna dubbelt upp.
En viktig orsak bakom problematiken är svår för oss att komma åt, och det är lönekonkurrensen. Efter flera års forskarutbildning tjänar en disputerad läkare bara några tusenlappar mer, medan de som jobbar privat istället mycket väl tjäna dubbelt upp. Det är klart det lockar unga läkare. Det är lönenivåer som vi inte kan konkurrera med. Om vi sneglar på andra länder ser vi att kliniska forskare ofta har möjlighet att arbeta privat vid sidan om, så att de klättrar några pinnar på lönestegen på det sättet. Kanske kunde det vara en möjlig väg också här?
