I öst används Ilizarov-metoden rutinmässigt vid behandling av benfrakturer. Studier på drygt 120 svenska patienter i Skövde visar att den iögonfallande stålramen har många fördelar jämfört med traditionell öppen kirurgi, och skulle kunna införas som en alternativ behandling även i svensk rutinsjukvård. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin.
Den så kallade Ilizarov-metoden utvecklades i Sovjetunionen på 1950-talet av professor Gavril A. Ilizarov. Metoden går ut på att de brutna och trasiga benfragmenten genomborras med tunna trådar som därefter spänns fast i ringar, som förbinds med yttre stag. På så sätt kan benfragmenten läggas tillrätta och hållas på plats under läkningstiden.
Metoden används rutinmässigt i öst men har bara sporadiskt tillämpats i väst, och då huvudsakligen vid komplicerade ingrepp som benförlängningar. Undantaget är Ortopedikliniken vid Skaraborgs Sjukhus i Skövde där man sedan 2002 opererat över 700 patienter med Ilizarov-metoden.
I Skövde finns nämligen ortopedläkaren Telmo Ramos, som länge intresserat sig för den sovjetiska metoden och som nu vetenskapligt utvärderat den i en avhandling vid Sahlgrenska akademin. I avhandlingen har doktor Ramos undersökt patienter med underbensfrakturer som behandlats med Ilizarov-metoden, och jämfört resultaten med patienter som behandlats med traditionell kirurgi där benfragmenten fixeras med hjälp av plattor, skruvar eller spikar.
Avhandlingen visar att Ilizarov-metoden ger minst lika bra resultat som ett öppet kirurgiskt ingrepp. Patienterna slipper dessutom riskerna som ett öppen kirurgiskt ingrepp innebär, de kan skrivas ut tidigare och de får belasta benet direkt efter att ställningen är på plats och under hela läkningstiden.
– Vid operation av vissa komplicerade underbensfrakturer måste man ofta vänta tills att svullnaden gått tillbaka innan man opererar. Detta behövs inte med Ilizarovmetoden, vilket gör att patienterna inte behöver vårdas på sjukhus så länge. Att patienterna kan belasta benet genast gynnar både rehabiliteringen och livskvaliteten, säger Telmo Ramos.
– Det yttre ramsystemet som används kan förefalla klumpigt och tungt. Men våra studier visar att patienterna accepterar behandlingen mycket bra och inte upplever några större svårigheter att förflytta sig.
Telmo Ramos slutsats är att lizarov-metoden bör införas i svensk ortopedisk sjukvård, som tillägg till de behandlingsmöjligheter som finns sedan tidigare. Forskarna vill nu gå vidare och testa Ilizarov-metoden på andra typer av frakturer, till exempel i handled, hälben, överarm och bäcken.
Ilizarovmetoden kan också bli betydelsefull i samband med utvecklingen av nya benläkningsstimulerande läkemedel, vilka kräver metoder för att fixera frakturer utan att lämna främmande material i skelettet.
Avhandlingen On the treatment of tibial fractures using the Ilizarov fixator försvarades vid en disputation Sahlgrenska akademin den 18 september.
Länk till avhandling: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/36727
