I de flesta sjuksköterskors yrkesvardag ingår att vårda döende patienter. En studie med över 200 studenter visar att många blivande sjuksköterskor känner sig oförberedda och rädda inför mötet med patienter i livets slutskede.
Forskare vid Sahlgrenska akademin har i en studie intervjuat 222 sjuksköterskestudenter vid Göteborgs universitet, Högskolan i Skövde och Sköndal Högskola i Ersta om hur de resonerar kring att vårda döende patienter, deras tankar kring hur man kan stöttar och samtalar med patienten och deras egna känslor inför mötet med döende.
Intervjuerna visar att även om många studenter ser döden som en naturlig del av livet, känns tanken på döden obegriplig och skrämmande för många.
– Hos de flesta väcker tanken på döden känslor av hjälplöshet, osäkerhet och otillräcklighet. En del anser det naturligt att prata om den, andra tycker att döden är det värsta som kan hända och har svårt med tanken på att behöva prata om den, säger Susann Strang, forskare vid Sahlgrenska akademin.
Många studenter uttryckte att de inte vet vad man ska svara på patienternas frågor, och att de ville byta samtalsämne när patienter pratade om döden. Samtidigt anser en stor del av studenter att det är sjuksköterskans ansvar att vara stark inför patienterna.
– Vår studie visar att studenternas idealbild av en kompetent sjuksköterska och en idealisk vård skiljer sig stort från deras egen verkliga situation. Frågorna om död och döende handlar mycket om studenternas egen rädsla och brist på erfarenhet, samtidigt som de har hårda krav på sig själva att vara goda vårdare, säger Susann Strang.
– Många hoppas att det här ska bli lättare med tiden, att de en dag ska vara modiga nog att ta hand om döende patienter och våga vara närvarande. Här kan utbildningarna ta en mer aktiv roll genom att tidigt hitta de studenter som känner en stark rädsla att möta och vårda döende patienter, och erbjuda dem handledning, utbildning och stöd.
Artikeln Swedish nursing students’ reasoning about emotionally demanding issues in caring for dying patients publiceras i International Journal of Palliative Nursing.
För kopia av artikeln kontakta artikelförfattaren eller pressansvarig.
Röster ur studien:
”Det skrämmer mig, och jag var helt förstörd under praktiken när patienten dog. Hela situationen kan vara skrämmande och den döda kroppen…”
”Känner mig inte obekväm när det gäller att vara hos en döende person. Men jag känner mig osäker på hur jag samtalar, vilka frågor jag får. Har inte så mycket erfarenhet av att ha själavårdande samtal med döende personer.”
”Som sjuksköterska ska man vara stark. Kanske det blir sorgligt att se en människa som man tog hand om dö framför mina ögon. Kanske man blir känslomässigt ledsen. Men jag ska vara tröst för döendes familj. Då ska jag vara stark också.”
”För jag tycker att det är så otäckt ta hand om den kalla kroppen. Sitta o vaka o finnas där så länge patienten andas klarar jag av, men sedan när de dör tycker jag själv att det är jättejobbigt”.
”Visst är det svårt men som vårdpersonal och som medmänniska ser jag det som min uppgift att inte vara rädd eller obekväm inför svåra saker. Att få höra någon annans tankar om något stort som berör mig såväl yrkesmässigt som personligen ser jag som en förmån”.
”Döden är för mig det värsta som kan hända men samtidigt en del av livet och man måste våga tala om det ”.
