I år var det tredje året i rad som Sahlgrenska akademin satsade på att medverka med seminarier och sociala event i Almedalen. Henrik Sjövall var en av ett drygt tjugotal personer med koppling till Sahlgrenska akademin som deltog under Almedalsveckan.
Här delar han med sig av sina intryck.
Jag har varit i Almedalen en gång tidigare, då som ”portföljbärare” åt min fru som var där och pratade mångfald på ett VGR-symposium. Jag blev rätt fascinerad över upplägget – en bisvärm av människor surrandes runt mellan olika aktiviteter. Symposier om allt mellan himmel och jord, dock oftast en majoritet redan frälsta. Men också ett tillfälle att prata både med hatobjekt och idoler, journalister, politiker, tjänstemän och ett och annat exemplar ”vanligt folk”. Jag gillade det.
I år fick jag frågan om att ordna ett seminarium om något ämne ”av allmänt intresse”. Jag sa ja direkt, men vad katten skall vi prata om? ”Gärna något svårt, helst med politiska implikationer. Gärna involvera flera olika aktörer, både inom och utanför GU. Och gärna något med tillräckligt nyhetsvärde för att intressera pressen”.
Jag hittade rätt snart vårt ämne: ohälsan i förorten. Vi vet att fattigdom och social utsatthet är en stark riskfaktor för sjukdom, men hur stor den där signalen är hade åtminstone jag rätt dunkla begrepp om. Jag visste också att man inom ramen för en stor epidemiologisk studie (SCAPIS) hade undersökt hälsan hos en massa göteborgare, och att man relaterat detta till bland annat socioekonomi. Där borde vi få vårt ”nyhetsvärde”! Och det faktum att fenomenet är känt sedan länge men synbarligen inte föranlett några konkreta åtgärder borde ge den ”politiska knorren”! Och om vi bjuder in någon/några med bestämd uppfattning om hur detta borde lösas kunde det nog bli en uppfriskande diskussion…
Sagt och gjort: jag skissade upp ett seminarium med titeln ”Ohälsan i förorten – vad kan universitetet göra?”. Annika Rosengren inleder och berättar om SCAPIS-data, Ove Sernhede från Urbana Studier och Malena Lau från VGRs Kunskapscentrum för Jämlik Vård pratar om samhällsperspektivet, och Henry Ascher diskuterar lösningsförslag utgående från Angereds Närsjukhus. Tumme upp från programkommittén.
Nästa möjlighet: kvällen innan fanns utrymme för en ”rundabordsdiskussion” om ohälsan i förorten. Bred inbjudan till GU-folk, VGR-folk, politiker av olika slag… Vi fick till en hyggligt stark gruppering med folk från GU (bland annat rektor och dekanus), från VGR (bland annat folk från regionskansliet och från kunskapscentrum för jämlik vård) och ett par politiker, varav en jobbat med just Angereds Närsjukhus.
Skall universitetet överhuvudtaget hålla på med ”politik”? Rungande ja från Pam Fredman, sekunderad av Ove Sernhede.
Hur blev det nu då, och var det värt mödan? Börjar med rundabordssamtalet: efter en kort presentationsrunda slängde jag ut ett antal frågor med mer eller mindre definierad mottagare. Började med det politiska perspektivet: känner politikerna till detta, och varför har ni inget gjort? Jodå, man känner till det, men det är inte så enkelt… Håkan Linnarsson gav oss bland annat en redogörelse för historiken bakom tillkomsten av Angereds Närsjukhus, inkluderande olika initiativ som tagits för att stoppa projektet. Nästa fråga: är universitetets medverkan något som vägs in i besluten? Svar ja! Ny fråga till rektor/dekanus: Skall universitetet överhuvudtaget hålla på med ”politik”? Rungande ja från Pam Fredman, sekunderad av Ove Sernhede. Att verka för att bibehålla och utveckla det demokratiska systemet ingår i vårt kärnuppdrag, så vi skall absolut inte bara sitta på läktaren och titta på! Goda nyheter, med tanke på morgondagens ämne! Sedan vidare till behovet av forskning/undervisning i socioekonomiskt svaga miljöer. Ja, detta är viktigt, och GU har goda förutsättningar att bryta ny mark. Vi har vårt personnummersystem som gör att vi kan hålla reda på folk, vi har en hygglig samsyn om principerna för medicinsk vård, vi har en dominerande offentlig vård med gemensamma spelregler, och vi är duktiga på epidemiologi. Och så har vi Angereds Närsjukhus, med riktat uppdrag att arbeta med just de här frågorna.
Så utfallet av rundabordssamtalet blev ja, vi måste arbeta med det här, och hjälpa politikerna att ta fram korrekta underlag så att de kan fatta rätt åtgärdsbeslut. Bara att gå hem och jobba, således!
Nästa dag var det dags för det öppna seminariet. Efter en dålig start med mikrofonkrångel fick vi eld under pannorna. Annika gick igenom SCAPIS-data: om man använder spårvagnslinje 11 som modell, så vinner man 4 månader liv per kilometer på resan mellan Bergsjön och Saltholmen! Klart att detta är fullständigt oacceptabelt! Ove Sernhede och Malena Lau pratade om segregationens mekanismer och tryckte hårt på att åtgärderna måste springa ut ifrån och förankras ute i lokalbefolkningen. ”Top down” kommer aldrig att fungera! Henry Ascher tog först upp barnens situation som också den är mycket bekymmersam, och berättade sedan om framväxten av Angereds Närsjukhus, inklusive den pågående akademiseringen med ”universitetsfilial” som mål. Och eftersom alla var ordentliga och höll tiden fick vi även tillfälle till litet frågor från publiken de sista tio minuterna. Många kom fram och tackade oss för att vi lyft upp detta i dagsljuset ”Det är ju inte klokt att detta pågår mitt framför våra ögon, fyra månader per kilometer…”.
Ridå. Resten av dagen gick åt till att lyssna på ett par SU-seminarier om bland annat värdebaserad vård. På kvällen var vi och lyssnade på Jonas Sjöstedt (fredagen var V:s dag) och sedan gick vi på ett creperie och hade eftersnack. Fick pratat en hel del med Ove Sernhedes sambo, och vi kom in på det här med pedagogik. Många av de problem som finns idag går nog inte att lösa på kort sikt, men vi måste se till att nästa generation inte tar över alla dessa dåliga vanor! Och där måste skolan vara med! Vi kan inte skylla på barnen, ser det likadant ut i nästa generation får vi skämmas!
Nästa morgon var det dags att packa väskorna för hemfärd. Fick en bra pratstund med Ove i trädgården, till frukostkaffet. Han lärde mig att det finns stora skillnader mellan de olika ”byarna” i nordost vad gäller spänsten i ungdomskulturen. I Hammarkullen är till exempel boxning och hiphop bra vägar in. Angered uppfattas som en ”stadsfilial”, vilket jag inte heller hade klart för mig.
Så till frågan i rubriken: är Almedalen mödan värt? Man kan vända på steken: kan man få respektive sprida den där informationen på annat sätt? Tror uppriktigt sagt inte det. På tal om information: utöver själva seminariet fick jag ett par minuter i Västnytt och nästan en kvart i P4 Göteborg, där jag fick utrymme att utveckla mina tankar om hur man skall få bukt med ohälsan i våra förorter. Det där utrymmet hade jag aldrig fått om vi bara skickat ut en pressrelease!
Så mitt svar är: ja, det är värt det att åka till Almedalen. Att verka för att bevara och utveckla det demokratiska systemet är en av universitetets huvuduppgifter, liksom den så kallade ”3:e uppgiften”. För hur skall politikerna kunna fatta kloka beslut om vi inte hjälper dem att ta fram korrekta underlag?
Så mitt svar är: ja, det är värt det att åka till Almedalen.
Henrik Sjövall
Bra att du skriver om Almedalen och varför vi är där! Politiker och andra beslutsfattare behöver konfronteras med den kunskap som finns inom akademin. I Almedalen får vi chansen att både diskutera, inleda kontakter och sätta frö hos media. Det kan vara ett sätt att bidra till en bättre värld.