Henrik Sjövall: Vi måste hjälpa till att utbilda läkare i Europa

Representanter från hela Europa strålade samman i Slovenien för att diskutera internationalisering av läkarutbildningen. Här berättar Henrik Sjövall om mötet i Ljubljana och lanserar en åtgärdsplan.

Två av tre nylegitimerade läkare utbildas idag utanför Sverige, men vårt eget utbildningssystem upplevs av omvärlden som mycket svårtillgängligt för inresande utbytesstudenter. Litet tillspetsat kan man säga att det på håll ser ut som om vi ”stjäl” utbildade läkare från omvärlden (inklusive låg- och medelinkomstländer) och samtidigt, genom att göra vårt system otillgängligt, vägrar vara med och betala utbildningsnotan.
För att sätta mig in i den här komplicerade frågan åkte jag iväg på ett tvådagarsmöte om internationalisering av läkarutbildningen, i Ljubljana i Slovenien.

Internationalisering handlar om utbyte av erfarenheter mellan länder i största allmänhet, vilket är litet annorlunda än begreppet global hälsa, som ju har ett fokus på låg- och medelinkomstländer (”vi och dom”). Målet med internationalisering är att utöka kretsen ”vi”, med det slutliga målet att göra hela världen till ett ”vi”. Dit har vi som bekant ganska långt kvar.

För att förstå svårigheterna måste man ha litet bakgrundsinformation: i de flesta andra EU-länder har man en sexårig läkarutbildning, där det sista året ägnas åt vad man kallar ”clinical rotations”, ungefär det vi kallar verksamhetsförlagd utbildning eller verksamhetsintegrerat lärande. Vi har ju lagt en hel del av det i vår AT-utbildning, som ju inte finns i andra EU-länder.

Studenterna förväntas göra en betydande del av det året utomlands, och där börjar problemen. Vissa medicinska fakulteter har varit duktiga och skrivit avtal med partneruniversitet om ett utbyte, med tydliga spelregler angående innehåll, ansvar, juridik med mera. Tänket är sedan att det ska finnas en balans mellan antalet inresande och utresande studenter, och lyckas man med det behöver man inte ”byta pengar”. En utresande student skapar ju ett ”finansierat hål” i systemet  som kan fyllas  av en inresande, och på samma sätt blir det på mottagande enhet.
Så där skulle det teoretiskt kunna fungera i den bästa av världar, men en sådan värld lever vi som bekant inte i. Istället är det så att majoriteten av studenter får försöka ordna det där själva, så kallade ”free movers”. De får helt enkelt ringa/mejla runt till olika medicinska högskolor och kliniker, med förhoppningen att de hittar någon vänlig själ som inte kan regelverket och av allmän vänlighet förklarar sig villig ta hand om dem. Jag har själv råkat ut för det där, och har till hösten lovat en ”free mover” tjänstgöring på SU, vilket jag nu inser var fel.

Eftersom det inte finns några juridiskt bindande avtal kan studenten inte tillgodoräkna sig några akademiska poäng, och då blir det bara ett intyg om att studenten varit där och gjort bra eller inte bra ifrån sig, vilket förstås är något helt annat än ett riktigt kursintyg. EU har också graderade betyg, vilket vi inte har, och det finns en del försäkringsfrågor som är oklara för ”free movers”.
Hur jag ska hantera det konkreta fallet vet jag inte riktigt, jag tänker i alla fall inte göra om det.

Hur ser nu den internationella ”marknaden” för SA/SU ut? Den är jättebra, vi får drivor med förfrågningar om framförallt kliniska rotationer. Det mesta är ”free movers” som de internationella koordinatorerna alltid avvisar, men det finns också ett stort tryck från våra partneruniversitet.
Och där uppstår problemet: de har sällan något konkret att erbjuda inresande studenter. Det dessa vill ha – längre kliniska placeringar – finns ju i princip inte inom vår grundutbildning utan mycket av det får vi under AT-tjänsten som ju idag hanteras av sjukvården.

Med lite handpåläggning kan de ibland få en månad här och en månad där, ofta efter långa förhandlingar med måttligt roade kursledare som har fullt upp med att hantera alla svenska studenter. Och hittar man till äventyrs någon som är principiellt positiv kommer nästa fråga: språket! En och annan av de där studenterna talar faktiskt svenska (släkt, kanske bott i Sverige, svensk student som läser utomlands etc), men de flesta vill ha undervisningen på engelska. Och då backar många av våra lärare.
Förbluffade studenter svarar: ”Va, kan ni inte erbjuda undervisning på engelska, det trodde jag alla moderna universitet gör?”
”Nej, du förstår, alla våra lärare känner sig inte så bekväma med att undervisa på engelska, och vissa studenter tycker att deras undervisning skadas …”. Och så blir det stopp.

Faktum är att den dystra beskrivningen inte stämmer helt och hållet: vi ger numera varannan termin två kurser på engelska, öron-näsa-hals och ögon. Studenterna är nöjda och resultaten är utmärkta, så det är ett slags positiva kontroller. Ja, det går, men det kräver en del arbete. De där två kurserna ligger under termin nio, och ett delmål skulle kunna vara att göra hela terminen engelskspråkig.

De inresande studenterna, som är rätt väl skolade teoretiskt, skulle då även kunna bli en resurs i undervisningen.

En annan praktisk lösning, i väntan på en eventuell ny utbildningsplan, skulle kunna vara att skapa ”enklaver” inom de stora och komplexa internmedicin- och kirurgikurserna, där de utländska studenterna skulle kunna stationeras på vissa enheter under längre perioder, istället för att följa de ordinarie studentgrupperna som ju roterar runt i en massa olika subspecialiteter.

De inresande studenterna, som är rätt väl skolade teoretiskt, skulle då även kunna bli en resurs i undervisningen. De kan sedan kanske välja att stanna kvar på enheten eller följa med en studentgrupp till någon eller några subspecialiteter, således skräddarsytt för individuella behov. Det där finge nog i första hand ske inom SU, tror jag, men på sikt kanske även regionen kan involveras.

 

 

 

 

 

Följande åtgärdsplan tyckte jag mig se efter två dagars lyssnande och funderande:

1. Projektifiering av detta (ad modum SUs ”deep dive” som jag tidigare beskrivit i Akademiliv. Artikeln finns här).
2. Framtagande av (konkret!) målbeskrivning, inte bara luddiga mål typ ”vi ska bli bäst på detta”, utan konkreta mål- och handlingsplaner: Vem ska göra jobbet? När ska det vara klart?, Vem är ansvarig för genomförande? Vem ska betala?
3. SA avsätter en pott av det balanserade kapitalet för att bringa reda i och skapa ett system för internationaliseringen av läkarprogrammet. De olika aktiviteterna (kliniska rotationer, projektarbetet, kompletteringsutbildningen för icke-EU-läkare) behöver koordineras, och vi behöver även samarbeta bättre med övriga program (sjuksköterskor, BMA, logopeder, apotekare etc).
4. Det finns en hel del pengar att hämta från EU (som det nya Erasmus plus, 15 miljarder euro sic!), men ska vi komma åt de där pengarna måste vi söka. Och ska vi kunna söka måste vi hitta partners, och ska vi få partners måste vi ha något att erbjuda. Någon eller några personer borde få i uppdrag att identifiera ett antal lämpliga samarbetspartners, vad som fattas vad gäller avtal, kongruens mellan kurser etc. Det kommer också att kräva en del pengar …
5. Interaktionen med sjukvården. Inresande studenter har inte med sig någon undervisnings-ALF, detta måste lösas med någon typ av central avsättning. Troligen omfattas inte detta uppdrag av ALF-avtalet, men det måste redas ut. Det finns också en del försäkringsfrågor som måste lösas.
6. Handledarfrågan. Ett smart upplägg som används på sina håll är att studenten får två handledare, en student och en lärare (som kan vara universitets- eller sjukvårdanställd). På det sättet får man både kontinuitet och kvalitet. Är rätt säker på att om man skickade ut en förfrågan bland studenterna att få bli ”mentor” för en inresande student , till exempel under invärtesmedicin- eller kirurgikursen skulle väldigt många nappa, särskilt om de fick ett litet arvode. Pengar igen, men småslantar.
7. ”Ordning och reda”, inklusive hemsidan. Gick in på SAs hemsida (engelsk version) och letade efter information om internationalisering, och fastnade snabbt. Här måste städas! Ingångsstruktur typ ”vem är jag”, ”vad vill jag”, ”vad kan jag”, ”vad har SA/SU att erbjuda”. Databaser med möjliga kliniska placeringar innehållande konktret information om när, var, vad, vem är ansvarig, framförhållning, avtal etc”. Bara att göra!

När jag åkte på det här mötet trodde jag att vi låg långt efter alla andra vad gäller internationalisering. Så är det inte!

Avslutar det hela i dur. När jag åkte på det här mötet trodde jag att vi låg långt efter alla andra vad gäller internationalisering. Så är det inte! Vi hade en dragning av vårt 30 Hp projektarbete där vi skickar ut studenter till jordens alla hörn, och här ligger vi väldigt långt framme.

Som ni ser, till jordens alla hörn:  Europa, ”gamla Sovjet”, Mellanöstern, Indien, Nepal, Sri Lanka, Sydostasien, Japan,  Australien, USA, Sydamerika, Afrika …. Nästan svårt hitta områden där våra studenter inte har varit.

Vi är ständigt ute och letar nya samarbetspartners, och våra studenter kommer hem med fantastiska uppsatser som jag tidigare skrivit om i Akademiliv (se länk).

Det där är unikt och något vi ska vara väldigt stolta över. Men vi har också mycket att erbjuda inresande studenter, om vi bara får ordning på logistiken. Vi har en stor i huvudsak offentligt finansierad region med samsyn om hur saker och ting ska skötas, och studenternas intresse handlar absolut inte bara om ”hang around” ute i rutinsjukvården – de vill lära sig hur vi organiserar verksamheten.

Läkarprogrammet i Göteborg är en fullständigt fantastisk utbildningsmiljö!

Läkarprogrammet i Göteborg är en fullständigt fantastisk utbildningsmiljö, med norra Europas största sjukhus, fyra stora länssjukhus och en väl utbyggd primärvård som hjälps åt att hantera befolkningens hälsoproblem. Vi måste öppna upp detta även för utländska studenter – gör vi det kommer de att betala tillbaka med råge, det kan jag garantera!

Det jag nog kommer att minnas av den där konferensen är den sista workshopen, där vi diskuterade just kliniska rotationer. Ordföranden var från Polen, och sedan frågades det runt i församlingen. Hur ser det nu ut därute, fungerar det? Norge? Finland? Sverige? Danmark? Tyskland? Belgien? England? Frankrike? Spanien? Portugal? Italien? Schweiz? Österrike? Slovenien? Kroatien? Grekland?

Där finns studenter och lärare med ett gemensamt mål: att utbilda morgondagens läkare, läkare som skall arbeta i det nya Europa.

Av: Henrik Sjövall

Bilder: Evelina Nyström och Henrik Sjövall