Han beskriver sin forskning som bred, något han själv tycker både har fördelar och nackdelar:
– Jag drivs av min nyfikenhet. Jag har gått dit forskningsresultaten lett mig, och därför kommit att bli bred. Det har också medfört att jag inte fördjupat mig särskilt inom något litet område, säger Johan Svensson, ny professor i invärtesmedicin med inriktning mot endokrinologi.
Hans forskningsområde är hormoners betydelse för åldrande. I sin tidiga forskarkarriär ägnade han mycket tid åt att studera effekterna av behandling med tillväxthormon hos vuxna patienter med sjukdom i hypofysen, som är en hormonkörtel som till stor del styr hormonproduktionen i kroppen.
På senare år har han fokuserat på tillväxtfaktorn IGF-1, ett hormon som har många likheter med insulin. IGF-1 är viktigt för tillväxten när vi är unga, men halterna sjunker med åldern. Johan Svensson och hans grupp har visat att brist på IGF-1 i vuxenlivet kan leda till sämre minne, färre kopplingar mellan nervcellerna i hjärnan och nedsatt muskelkraft. Han har också visat att IGF-1 är viktigt för njurens tillväxt och för balansen mellan natrium och kalium i njuren, och för tillväxen av prostataceller. Ett annat resultat, från ett projekt inom den göteborgska populationsstudien MrOS, är att det finns ett samband mellan IGF-1 och livslängd:
– Både för låga och för höga nivåer av IGF-1 innebär en ökad risk för död för män i 70-årsåldern. De som hade ett mycket lågt värde hade en 67 procent ökad risk att dö, och de som hade ett mycket högt värde hade 35 procent ökad risk att dö, berättar Johan Svensson om studien, publicerad 2012.
Just nu medverkar han i en klinisk studie, där han och hans forskarkollegor undersöker om IGF-1 kan underlätta läkningen efter stroke.
Demensstudie i Falköping
I experimentella studier har Johan Svensson visat att IGF-1 i blodet kan passera över blodhjärnbarriären, och påverka funktionen hos nervceller i hjärnan.
– IGF-1 verkar spela en förhållandevis större roll i hjärnan jämfört med dess roll ute i kroppen. Vi har också genomfört en klinisk studie där resultaten går åt samma håll, säger Johan Svensson, som menar att fyndet kan vara viktigt för Alzheimers sjukdom.
Den kliniska studien han talar om är genomförd i Falköping. I studien, som Johan Svensson gjort tillsammans med en doktorand, ingår 60 försökspersoner med misstänkt demens och 20 friska kontrollpersoner, utvalda med stor omsorg för att inga andra sjukdomar ska påverka resultaten. Eftersom studien är ovanligt noga genomförd tog det dem åtta år att samla in alla prover.
Diabetes typ III – i hjärnan
IGF-1 är ett hormon som på flera sätt liknar insulin, det använder bland annat till viss del samma receptorer för att påverka celler. På samma sätt som kroppen kan utveckla nedsatt känslighet för insulin verkar även hjärnan kunna få nedsatt känslighet för både insulin och IGF-1. En del forskare kallar detta för att hjärnan utvecklar diabetes typ III. Johan Svensson menar att det inte går att bortse från att brist på IGF-1 eller nedsatt känslighet för hormonet skulle kunna vara en av orsakerna bakom Alzheimers sjukdom:
– Teorin är att den nedsatta känsligheten gör att nervcellerna svarar sämre vid Alzheimers sjukdom, och att det dessutom finns en brist på IGF-I eftersom hormonets passage över blodhjärnbarriären är nedsatt vid sjukdomen. Detta i kombination skulle kunna accelerera sjukdomsprocesserna vid alzheimer, säger han.
Falköpingsstudien fortsätter att ge nya insikter om demens och alzheimer sjukdom. Tack vare nya förfinade metoder kan patientmaterialet nu analyseras på sätt som de inte förutsåg när studien inleddes.
– Nu går det att kartlägga skillnader i nervcellsfunktion hos patienter med Alzheimers sjukdom jämfört med kontroller, genom att mäta olika markörer i ryggvätska och att sedan se om dessa skillnader kan indikera skillnader i nervcellssvar på IGF-1 och andra hormoner, berättar Johan Svensson.
Har sin kliniska placering i Skövde
Johan Svensson bor i Skövde, där han också har sin kliniska placering. Under flera år hade han en halvtidsanställning som forskare i klinisk epidemiologi finansierad av Vetenskapsrådet. Som FOU-chef har han arbetat mycket med den akademisering som sker av sjukhuset i Skaraborg, i samband med att vissa delar av läkarutbildningen regionaliserats dit. Uppdraget ger honom också god insyn i den kliniska forskning som bedrivs i Skaraborg.
– Jag tycker det är givande att hjälpa andra få att forskningsfinansiering och att realisera sina idéer, säger Johan Svensson, som också är vetenskaplig sekreterare för Svenska Endokrinologföreningen.
Utmanande budbärare
Som överläkare inom medicin på Skaraborgs sjukhus Skövde möter Johan Svensson oftast patienter som har hormonrubbningar på grund av problem med sköldkörteln, hypofysen eller binjurarna. Han har alltid varit intresserad av hur kroppen fungerar, berättar han, så det föll sig naturligt att läsa till läkare. Att specialiserade sig mot endokrinologi tycker han var ett lyckat val:
– Hormoner är budbärare som skickas ut i kroppen, och det är en utmaning att räkna ut var de hamnar och vad de leder till.
En tablett i byrålådan
På Medicinareberget har Johan Svensson har ett kontor i affärsinkubatorn Sahlgrenska Science Park. Han förklarar att det beror på ett stickspår till hans övriga forskning: en läkemedelskandidat som han var med och utvecklade i mitten av 1990-talet. Läkemedlet är en tablett, som stimulerar hypofysen att frisätta mer tillväxhormon i sin tur leder till ökade nivåer av IGF-1 hos personer som behöver det. Den aktiva substansen i läkemedlet hade även en överraskande aptitstimulerande effekt, och visade sig vara mycket likt ett kroppseget hormon som upptäcktes strax därefter.
– Vi var bland de första som beskrev det aptitstimulerande hormon som senare kom att kallas ghrelin. Vår forskning ledde till att man förstod att det rörde sig om ett nytt kroppseget ämne, och efter det öppnades ett helt nytt forskningsfält, säger Johan Svensson, som fortfarande tror på sin tablett, trots att det visat sig vara svårt att få finansiering för en klinisk prövning:
– Patienter med dåligt allmäntillstånd och nedsatt aptit skulle ha mycket att vinna på en behandling som ökar aptiten och som dessutom ökar IGF-I på ett fysiologiskt, naturligt sätt.
Men när det gäller den resistens mot IGF-1 som finns i hjärnan hos personer med alzheimer tror inte Johan Svensson på att öka nivåerna av hormonet. Istället tror han att det är bättre att försöka motverka okänsligheten.
– Ett läkemedel som selektivt kan öka känsligheten för IGF-1 i hjärnan skulle kunna vara en del av en framtida behandling mot Alzheimers sjukdom, säger han.
AV: ELIN LINDSTRÖM CLAESSEN
