Vi måste räkna in Sahlgrenska Universitetssjukhuset när vi genomför större förändringar, skriver dekanus Olle Larkö i en krönika. Han konstaterar också att det nya fokus som sjukhuset fått under det år Barbro Fridén varit sjukhusdirektör gynnar Sahlgrenska akademin.
Reformklubben är högaktuell här på Sahlgrenska akademin. Deras rapport togs emot väl när den presenterades för styrelsen nyligen, och alla medarbetare får nu chansen att ge sin input på det akademigemensamma mötet den 19 september.
Innan vi genomför större förändringar måste vi komma ihåg att förändringarna också kan påverka vår omvärld. Ett av förslagen från Reformklubben handlar till exempel om att vi borde se över vår institutionsindelning. Det är egentligen inget nytt förslag, frågan har varit aktuell ända sedan vi skapade de sex institutioner vi har. Kritikerna menar att institutionerna är för stora, att de är oöverskådliga och svårstyrda. Och jag håller med om att prefekterna inte har något lätt arbete. Denna fråga är nu en av de som ska stötas och blötas, och min egen roll är att vara öppen och lyssna in, till dess styrelsen fattat beslut om förslagen.
Men vi måste ha i bakhuvudet att vår institutionsindelning inte är en så intern fråga som man kan tro. Sahlgrenska Universitetssjukhuset har strukturerat sina områden så att de efterliknar våra institutioner: område fyra kan kopplas till institutionen för biomedicin, område 5 är nästan identiskt med institutionen för kliniska vetenskaper och område 6 liknar institutionen för medicin. Det var sjukhusets tanke när de skapade sin organisation att efterlikna vår, för att underlätta vårt samarbete.
Samarbetet har om möjligt blivit ännu bättre sedan den nya sjukhusdirektören tog över för ett år sedan.
Det samarbetet har om möjligt blivit ännu bättre sedan den nya sjukhusdirektören tog över för ett år sedan. Sjukhuset har nu ett tydligare fokus på vårdkvalité, där uppföljningen om hur det faktiskt gick för patienten får större tyngd. Det är positivt också för oss på Sahlgrenska akademin, och går hand i hand med vår forskning i kvalitetsregister.
Reformklubbens arbete har inte bara lett till en rad konstruktiva förslag, jag tror att processen dit också varit väldigt nyttig. De kollegiala diskussionerna har fått nytt bränsle. Jag tror också att arbetet inom Reformklubben ökat förståelsen för hur vår organisation och vår verksamhet fungerar.
Och du: missa inte det akademigemensamma mötet den 19 september. Vi bjuder på lunchmacka, och förhoppningsvis en bra dialog inom kollegiet.
Som medarbetare på Inst för neurovetenskap och fysiologi har jag svårt att se ngn matchning att tala om mellan institutioner och områden. Min klinik finns i område 6 och övriga viktiga anknytningar till sjukhuset är till område 1, 2 och 3. Dessutom omorganiserar sig ju sjukhuset titt som tätt och sannolikt utan att fråga oss. Viktigast för mig är att universitetssidan organiseras på ett sätt som är effektivt för de enskilda forskargrupperna. Dessutom har vi chansen att gå i bräschen för att anpassa organisationen till verksamheten! Låt oss följa Gustav II Adolfs exempel och omgruppera oss i små rörliga förband. När sjukvården följer efter har vi en Göteborgsmodell med månghundraåriga rötter. Gerillasjukvård helt enkelt.
Som du påpekar är matchningen mellan områdena på sjukhuset och våra institutioner inte är perfekt, men stora delar av område 5 korresponderar till kliniska vetenskaper, liksom område 6 till institutionen för medicin.