16 läkare från länder utanför EU kompletterar just nu sina kunskaper här vid Sahlgrenska akademin för att kunna få en svensk läkarlegitimation. Henrik Sjövall, som nyligen höll i deras kurs om professionell utveckling, inspirerades av mötet med dessa internationella studenter, och låter oss ta del av deras reflektioner över skillnader och likheter mellan det svenska sjukvårdssystemet och sina hemländers.
”Kursen i professionell utveckling inleddes med en ordentlig genomgång av vårt svenska sjukvårdssystem. Under en vecka gästades vi av politiker och olika externa experter. Vi diskuterade politisk styrning, mänskliga rättigheter, etik och teamarbete, och det blev många livliga debatter. Många var till exempel fascinerade över de kolossala mängder kaffe som konsumeras på våra vårdavdelningar. Jag försökte förklara att på svenska betyder ”dricka kaffe” att ”ta en paus”, och att det är helt okej att ta ett glas vatten istället!
I torsdags redovisade gruppen sina reflektionstexter om skillnader mellan sina egna sjukvårdssystem och det svenska. Vilken resa! Den startade i Göteborg, fortsatte till Ryssland och Baku i Azerbaijan, via irakiska Kurdistan vidare till Bagdad, till Lahore i Pakistan, till Kina, till La Paz i Bolivia, Kinshasa i Kongo, Kairo och sedan hem via Serbien och Minsk i Vitryssland!
Den ryska sjukvården fungerade hyggligt på Sovjettiden. Idag är det i stort sett omöjligt att leva på sin lön, även som läkare, och det finns ett utbrett system med ”gåvor” för att höja arbetsmoralen. Som känt är det utbredda alkoholmissbruket ett jättebekymmer. I de forna sovjetrepublikerna (t.ex. Baku i Azerbaijan) har man ”ärvt” det sovjetiska systemet, på gott och ont.” Det ryska systemet hade inte bara dåliga sidor. Hälso- och sjukvården var avsedd att vara gratis och tillgänglig för hela befolkningen. Det fanns utvecklade immuniseringsprogram och tillgång till hälso- och sjukvårdsinrättningar även i små byar och avlägsna områden.[…] Men, medan man kunde bedriva en omfattande grundläggande vård så lyckades inte det sovjetiska systemet utveckla nya behandlingssätt efter 1960-talet och framåt. Systemet baserades på hierarkier och tradition och hamnade därför efter i den medicinska utvecklingen.” Sedan kollapsade Sovjet, och nu verkar den offentliga primärvården mest syssla med att förmedla kontakter till det privata systemet eftersom de statliga läkarna inte kan leva på sin lön….
Det som gör Irak lite unikt är att folk inte verkar betala någon skatt: hela statsapparaten finansieras med oljepengar från Bagdad! Ett systemfel som lyfts fram är dåligt fungerande dokumentation – journaler brukar oftast inte gå att få fram, utan man måste hela tiden börja om från början. Detta gör också att det som regel är omöjligt att reda ut vad som hänt när något går snett i vårdprocessen, och det är svårt att bedriva något systematiskt kvalitetsarbete. Och – intressant nog – samtidigt som man efterlyser bättre dokumentation i Irak ifrågasätter studenterna all den tid som läggs på dokumentation i Sverige! Studenterna anser att man i Irak handlägger mångdubbelt fler patienter ”nästan lika bra” som hos oss.
Dags åka vidare, nästa stopp Pakistan. På papperet ser det rätt bra ut. Det finns en någorlunda välfungerande offentlig sjukvård med glesbygdsprofil som märkligt nog beskrivs som både underbemannad och underutnyttjad. Den privata sektorn står för den största delen av det totala utbudet. Något i praktiken fungerande sjukförsäkringssystem finns inte. Men det finns också positiva sidor. Begreppet kö existerar knappast, delvis för att tiden per patient är jättekort – tjugo patienter på två timmar är inte ovanligt. En av studenterna berättade något som verkligen fick mig att höja ögonbrynen: ”I Pakistan anser patienterna att en bra doktor ska kunna ställa diagnos utan att fråga en massa!” Svårt att få ihop det synsättet med det vi lär ut (”öppna frågor”).
Sjukvårdsystemet i Kina beskrivs vara uppbyggt i tre nivåer och åtminstone de två första är ekonomiskt hanterbara för patienterna. Systemet verkar vara helt öppet, dvs vem som helst kan söka vård för vad som helst var som helst. Arbetsmiljön är ofta bedrövlig med mängder med patienter runt läkaren under anamnesupptagningen, inte sällan bidragandes med egna inspel. Men några väntetider verkar de inte ha!
Dags för långflygning: nästa stopp blir La Paz uppe i Anderna!
Som vanligt finns det ett offentligt och ett privat system och (för en gångs skull) en sjukförsäkring som omfattar omkring en fjärdedel av befolkningen. Korruptionen är tyvärr ett jätteproblem, man kan lätt köpa sig förbi eventuella vårdköer. Under den obligatoriska rubriken ”Vad kan Sverige lära av Bolivia” kom följande kloka ord upp: ” I Sverige är läkarna mycket beroende av olika testresultat för att ställa diagnos. Detta är givetvis bra men kan ibland ta mycket tid och kostar pengar. I Bolivia arbetar läkarna mer utan denna hjälp och använder mest symtomsbild från patienter för att ställa diagnos. Bara ibland när man är osäker används tester för att bli säkrare.” Eller, kortare uttryckt: Våga lita på din kliniska diagnostik!
Nu ska vi göra en verklig långresa, ända till den Demokratiska Republiken Kongo. Där är apoteksmarknaden väldigt vildvuxen och man kan i princip få tag i vad som helst hos mer eller mindre nogräknade läkemedelsförsäljare. De bäst kvalitetssäkrade apoteken finns på sjukhusen, där det ska finnas en apotekstekniker. Ett stort problem är att den där typen av apotek bara finns på stora sjukhus, resten är (som i många utvecklingsländer) rena Kiviks marknad. Vem som helst får starta apotek och vem som helst får jobba på apotek. Men städprojekt pågår. Hälsovårdsministeriet börjar ställa krav på att de som öppnar apotek måste respektera vissa villkor.
Så styr vi kosan mot Kairo. Även i Egypten finns två parallella system där den privata sjukvården är ungefär tio gånger större än den allmänna. Här finns en läkare per tusen invånare, i samma storleksordning som i Pakistan. ”I Sverige är sjukvården en service till medborgarna, i Egypten är sjukvården en produkt som är till försäljning. Man kan köpa medicin på apoteket utan recept och man kan gå direkt till en röntgenavdelning och betala för att bli röntgad”.
Innan vi kommer hem igen gör vi två mellanlandningar i Europa, i Serbien och i Vitryssland. Uppsatsen om Serbien handlar intressant nog om mänskliga rättigheter. Några exempel som tas upp är det svenska systemet med personlig assistent vid funktionsnedsättning och HBT-personers rättigheter. De får i Serbien inte gifta sig och de får heller inget skydd från samhället om de vill leva öppet. Sammanfattningen är fin: ”Jag har verkligen lärt mig oerhört mycket och detta kommer att påverka mitt arbete i framtiden känner jag på ett positivt sätt. Man ska vara till hjälp för varje individ enskilt och ta hänsyn till deras behov. Att lyssna och ta del av deras liv för att förstå dem bättre samt hur de tänker eller varför de är som de är”. Tänk om vi alla kunde leva upp till den målsättningen…
Sista stopp Minsk i Vitryssland. Här är ämnet vaccinering. Vitryssland har ett mycket omfattande och välfungerande offentligt vaccinationsprogram snarlikt det svenska. Det finns också särskilda vaccinationsprogram för riskgrupper, allt vad jag kan förstå avgiftsfritt. Allt styrs från hälsoministeriet i Minsk och det blir kännbara konsekvenser om man inte är vaccinerad – barn kan till exempel vägras dagisplats och man kan stoppas från att arbeta i vården (vilket verkar mer rimligt).
Då var vi tillbaka i fridfulla Göteborg. Vad har vi då lärt oss under vår långa resa? De flesta länder verkar ha två parallella system, ett offentligt och ett privat, där det offentliga är mer eller mindre (oftast mindre) välfungerande, och där den som har pengar köper privat sjukvård på en i princip fri marknad. Man fokuserar på kvantitet före kvalitet och de svenska vårdköerna är för studenterna helt obegripliga. Avsaknaden av användbara dokumentationssystem gör det nästan omöjligt att genomföra systematiskt kvalitetsarbete. Andra sidan av myntet är att man producerar betydligt mer sjukvård per satsad krona, och kvaliteten på den vård som ges upplevs som ”tillräckligt bra”. Läkarna arbetar väldigt hårt och får se enorma mängder med patienter, vilket underlättar snabba beslut. Det svenska systemet med ”konsensus” upplever man ibland leder till förlamning och man föredrar ett ”hierarkiskt” expertbaserat styre under förutsättning att vederbörande inte har för mycket egna agendor…
Och det där sista kan väl de flesta av oss hålla med om oavsett ursprungsland, eller hur?
Tack Henrik, för att du delade med dig av ditt möte med dessa internationella studenter!
Stor insats för alla parter och fantastikt bidrag till svenska sjukvården.
Tack för ett viktigt och engagerat arbete Henrik! Att sats på att ge en bred kompletterande utbildning för läkare från hela världen och som nu blir en tillgång hos oss i Västra Götalandsregionen. Roligt att få möta så många intressanta människor.