Dagen före promoveringshögtiden föreläste årets fem hedersdoktorer i Konferenscentrum Wallenberg. Över hundra anställda och studenter tog del av presentationerna, som handlade om alltifrån bakteriefloran i tarmarna och transplantationskirurgi till äldrevård, medias förhållande till forskningen om ADHD och utvecklingen av njursjukvården.
Jeffrey I Gordon, professor vid Washington University inledde med sitt föredrag om hur bakteriefloran i tarmarna är en viktig faktor för utvecklingen av fetma och undernäring, som båda är stora globala problem. Bakterierna påverkar vår förmåga att spjälka olika näringsämnen, men påverkar även kroppens celler så att de fungerar annorlunda, till exempel så att fettceller lagrar mer eller mindre fett.
Det är olika mellan olika individer hur tarmfloran ser ut, men enligt Jeffrey I Gordon är detta till störst delen oberoende av genetiska orsaker. Hans labb har genomfört studier med både enäggstvillingar och tvåäggstvillingar, där de kunnat visa att det inte är någon större skillnad mellan hur lika tarmfloran var mellan enäggstvillingar, som har identisk genuppsättning, och mellan tvåäggstvillingar, som liksom andra syskon bara delar ungefär hälften av sin genuppsättning. Forskarlaget har också kunnat visa att människor som lever i vitt skilda kulturer också har vitt skild bakterieflora, och att barns bakterieflora blir mer och mer lik de vuxnas allteftersom de växer upp.
Det är alltså inte våra gener som avgör hur tarmfloran är uppbyggd, utan den formas av den miljö vi växer upp i och den diet vi är vana vid. Jeffrey I Gordon menade att tarmfloran måste beaktas i större utsträckning när vi planerar insatser i svältdrabbade områden. I ett pågående forskningsprojekt i Afrika undersöker hans forskargrupp hur undernärda barns bakterieflora påverkas när de får västerländsk ersättningsmat.
Andreas Tzakis, professor vid University of Miami, är en av världens mest innovativa transplantationskirurger. Bland annat är Andreas Tzakis den enda kirurgen som någonsin transplanterat ett organ från ett djur till en människa, och han medverkar också i forskningen om livmodertransplantation vid Sahlgrenska akademin.
Själv inledde Andreas Tzakis mer ödmjukt med att beskriva hur han i början av sin kirurgkarriär var för klumpig för att få genomföra en levertransplantation. Trots flera års övande på att knyta suturer både på dörrhandtag och i kylskåpskallt smör lyckades han inte bli tillräckligt mjuk i handen för att få tillstånd från sina handledare att genomföra operationen, som då, i slutet av 1970-talet, var ett ganska nytt och riskfyllt ingrepp som krävde stor precision av kirurgen. När ingreppet senare utvecklats genom att man började använda bypass för de två stora venerna vid levern under transplantationen stabiliserades patienten under ingreppet – och även Andreas Tzakis kunde genomföra transplantationer!
Andreas Tzakis beskrev 1980-talet som en möjligheternas tid för kirurger, utvecklingen gick fort och nya fynd kom slag i slag. Han var med och prövade ut nya, betydligt mer effektiva immundämpande läkemedel för transplanterade patienter. Andreas Tzakis ingick också i det team som genomförde den första transplantationen av insulinproducerande bukspottkörtelceller.
Hur var det då med första och hittills enda transplantationen av organ från djur till människa? Den genomförde Andreas Tzakis 1992. Patienten var en 35-årig man som var svårt sjuk i hepatit B och som på grund av organbrist fick en lever från en babian. Mannen avled efter 70 dagar, men inte för att det främmande organet inte accepterades av hans kropp, utan i sviterna av en infektion.
Carin Mannheimer gav en personlig betraktelse över dagens äldrevård som berörde många i publiken. Hennes engagemang för äldrevården väcktes när hennes egen mamma utvecklade demens, något som hon själv som närstående först inte märkte. Hennes mamma blev ilsken och ångestfylld. Det var en lättnad när hennes mamma äntligen blev inskriven på ett sjukhus, och blev, som Carin Mannheimer uttryckte det, ”glad och neddrogad”. Hon är mycket kritisk till dagens äldrevård, som i så stor utsträckning handlar om att äldre ska ta hand om sig själva hemma, när många egentligen skulle behöva en plats på ett boende. Bilden av att dö i hemmet är glamoriserad, eftersom detta enligt henne ofta sker i ensamhet och ångest, kanske liggande på badrumsgolvet i dagar.
Carin Mannheimer ville göra dramatik om åldrande och döden redan under 1970-talet, men detta blev möjligt först 30 år senare. Hon gjorde sin research inför TV-serien Solbacken avdelning E och pjäsen Sista dansen genom att sitta i flera dagar på olika äldreboende och bara lyssna och iaktta. Hennes dramatik inspirerades av ljudet av släpande steg i korridoren, skratten från fikarummet, ljudet av amerikans såpopera på TV, synen av den gamla professorskan som rotar i sin krokodilhandväska som alltid är tom, av att se de bittra förlorarna som aldrig fick det liv de önskat och de lyckliga matronorna omgivna av barn och barnbarn. Hon kallar sitt researcharbete för ett slags grundforskning i verkligheten.
Det är viktigt att både det egna hemmet och det omgivande samhället anpassas efter åldrandet, menade Carin Mannheimer. Det kan gå snabbt när en pigg och frisk yngre åldring förvandlas till en sjuk och skröplig äldre åldring. Det räcker med en isfläck på gatan, ett snedkliv på en stol vid glödlampsbytet eller ett halt badkar för att få brutna höftleder och handleder som kanske aldrig läker ordentligt. Hon efterlyste bättre belysning ute, fler ledstänger, mindre kullerstensgator, men också mer resurser till de äldreboenden som den åldrande befolkningen så väl behöver.
Vanna Beckman har i över tjugo år skrivit begripligt om neuropsykiatriska tillstånd. Hon är journalist, från början verksam som nyhetsreporter bland annat för Dagens Eko, men sadlade efter många yrkesverksamma år om och började arbeta inom mentalvården, som just då genomgick stora förändringar. Genom ett stipendium fick hon senare möjlighet att spendera ett halvår tillsammans med Christopher Gillbergs forskarlag och därmed på nära håll få insyn i det nya forskningsfältet kring diagnoserna ADHD och damp. Som frilansjournalist har hon sedan dess skrivit otaliga reportage och böcker i ämnet, riktade till en bred allmänhet.
Det fanns en skeptisism i medierna mot ADHD och damp, något som enligt Vanna Beckman berodde på att journalister inte är vana vid att psykiska sjukdomar skulle kunna ha biologiska orsaker. Medias vanliga bild är istället att mentala problem nästan alltid har sociala orsaker. När sociologen Eva Kärve och läkaren Leif Elinder riktade kritik mot Christopher Gillberg och lanserade konspirationsteorier om att forskningen skulle leda till att barn blev neddrogade på felaktiga diagnoser var det därför lätt för media att nappa. Eva Kärve fick stort genomslag för sin bok i ämnet, som enligt Vanna Beckman inte är mer än en tunn pamflett.
Vanna Beckman talade också mycket om den uppmärksammade striden om Christopher Gillbergs forskningsmaterial som slutade med att hans medarbetare förstörde materialet. Enligt hennes åsikt var det inte konstigt att forskarna inte ville låta dessa två kritiker granska forskningsmaterialet. Göteborgs universitet hade redan gjort en utredning som visade att det inte fanns några anledningar att misstänka forskningsfusk, och därför, tyckte Vanna Beckman, var det snarare underligt att domstolen valde att ge två lekmän rätt att granska den stora och känsliga uppföljningsstudien där sjuåringar med ADHD och damp följdes upp i vuxen ålder.
Just nu arbetar Vanna Beckman på sin nästa bok, som handlar om personer med ADHD som sitter i fängelse.
Håkan Hedman, som utses till hedersdoktor för sitt arbete som ordförande för Njurförbundet, tog avstamp i ett svartvitt fotografi taget i början av 1960-talet på en barnavdelning på Mölndals sjukhus. Ett av barnen var han själv, nio år gammal och inlagd för problem med njurarna. Hans behandling bestod bland annat av blodtransfusioner och en diet på glass och råbiff. Efter nio månader blev han utskriven, gick på täta läkarkontroller, och fick 15 år senare börja med dialys. 1985 fick han en ny njure transplanterad på Sahlgrenska sjukhuset. Håkan Hedman menar själv att han var lyckligt lottad. Senare fick han veta att många av barnen på avdelningen på Mölndals sjukhus avlidit, några av dem i sviterna av njursjukdomar.
De senaste 50 åren har utvecklingen varit mycket positiv inom njursjukvården: de allra flesta njursjuka får nu möjlighet till dialys, fler får nya njurar och transplantationerna är betydligt säkrare. Hepatit är inte längre ett problem. Det har utvecklats nya, effektivare immundämpande läkemedel. 1996 kom den nya transplantationslagstiftningen, i vilken alla förmodas vara positivt inställda till att donera sina organ.
Även om njursjuka idag har betydligt bättre möjligheter än tidigare återstår många frågor att lösa för Njurförbundet, menade Håkan Hedman. Fler organ behöver doneras så att ännu fler kan få en ny njure. Primärvården behöver bli bättre på att upptäcka tidig njursvikt. Det behövs också mer forskning om prevention, komplikationer och transplantation. För att kunna satsa mer på forskningen lanserar Njurförbundet nästa år tillsammans med andra organisationer en nationell forskningsstiftelse för njurforskningen.
